Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd.

Vår 2,5-åring kan inte läsa. Med ett enda undantag.

Följande ord kan hon alltså läsa, och förknippar det direkt med vad vi brukar göra på det stället;

”Ikea, äta köttbullar!

Vi har faktiskt inte speciellt många Ikea-möbler hemma, men vi bor på gångavstånd från en av butikerna, och vi har inmundigat alldeles för många av deras kobollar. Billig och god mat som är perfekt för barn i glufsa-kasta-ösa-skyffla-åldern.

Igår var det dags igen. Vi behövde lite glödlampor, och bestämde oss för att äta lunch där. Det går alltid smidigt i restaurangen, det är aldrig långa köer och det mesta av maten är redan färdig. Restaurangen hade precis öppnat när vi i sakta gemak strosade mot kassan. Helt plötsligt blir vi prejade, en helgalen småbarnsmorsa kör halvt över oss och springer mot kassan och klämmer sig in framför oss.

Vad är problemet, tror du inte den gigantiska köttbullshögen räcker till dig när vi tagit dotterns portion, dvs ca 5 köttbullar? När vi droppat den sista lingonsylten på golvet, hällt ut mjölken över maten, och med nöd och näppe låtit bli att kasta potatisarna på trängar-kärringen, så skulle vi leta upp det lilla vi skulle ha och bege oss hemåt.

Ikes vision är att ge oss ”En bättre vardag.” De kanske borde göra ett tillägg: ”En bättre vardag, dvs alla andra vardagar som du inte är här. Den här kan vi inte göra något åt.”

Minsta lilla shopping på Ikea frammanar svett, ångest och klimakterie-febertoppar hos samtliga i vår familj i alla fall. Alla kläder stramar och sitter åt, orken rinner ur kroppen, och helt plötsligt minns man EXAKT hur det känns att vara 6 år och gå med mamma i tråkiga klädbutiker i vad som kändes som en hel dag. Vi får ikea-ångesten på en gång, jag förstår inte hur någon orkar handla där.

Nu är det gjort. Nu dröjer det kanske ett tag till innan vi blir sugna på ångest-köttbullar.

Att bli utmanad.

Jag har blivit bild-utmanad av Feed me a stray cat.

1. Gå in i din bildmapp.
2. Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
3. Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
4. Bjud in sex nya bloggpersoner att vara med på utmaningen.
5. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade.

I vanliga fall brukar jag skita i bloggutmaningar, men nu blev jag så nyfiken att jag var tvungen att se efter vad det var för bild det skulle ha handlat om. Och när jag ändå är i arkivet och gräver, så kan jag väl lika gärna fullfölja uppdraget.

Bilden i sig var ju skit-trist!

”Göta Källare har funnits sedan 1939 och här har både Stockholmare och tillresta danslystna roat sig, och framför allt dansat, genom åren”.

Bilden är tagen för ca 6 år sedan. Vi brukade gå till en klubb som hölls på Göta Källare med jämna mellanrum, Weekender. Jag har många ångestfyllda bilder därifrån. Ångest av den typen man får av att bara bläddra förbi tv-programmet Färjan på femman. Bartender-Håkan som låtsas leta efter kärlek men som bara vill ligga, och plirar aningen för mycket med ögonen för att vara trovärdig.  Jag har bilder på cigg som bränns, svettigt hår, äckliga drinkar, vip-bås, okända tanter, rök, naket folk, neonlampor, håriga kroppar, helrör samt en bröstvårta (!). Och alldeles för många ögon som plirar på Håkan-vis.

Lyckligtvis stod jag och stampade någonstans på andra sidan kameran på just den här bilden. Pheeeeew!

Följande 6 personer utmanar jag:

Nicole. Tojjan. Kanelen. Joel. Challe. Jonas.

Hoppas ni har något mer spännande i era gömmor.

Who you gonna call?

Vi bytte telefonnummer vid en flytt. Vi fick välja mellan ett par olika nummer, och ett av dem var väldigt lätt att memorera. Yes! Det tar vi. Det var en dålig idé. En mycket dålig idé.

Nu ringer det fel ett par gånger i veckan. Den senaste tiden har jag börjat fråga folk vad de egentligen sökte, bara för underhållingens skull.

De flesta av de som har ringt hittills har försökt ringa till Forsbergs Central. Jag har sökt men hittar inget företag med det namnet. Det borde jag ju kunna utnyttja till min fördel på något sätt.

”Välkommen till Forsbergs Central, vi leasar ut småbarn, visserligen för hög timpenning, men det är riktiga kvalitetsbarn.

Just nu! Prova-på-priser, eller varför inte invänta vårt förmånliga sportlovserbjudande?
Hos oss får kunden alltid ett personligt bemötande, dygnet-runt-service för krislägen och personlig leverans av förhandsbokade barn. Genom kundundersökningar varje månad följer vi också noga upp alla synpunkter på såväl barn som service och bemötande.”

Just nu när jag skrev detta ringde någon fel igen, men de sökte visst bara någon tråkig Erik. Nästa gång kanske.

Ypperst.

Jag är en beryktad celebritet, och mina förträffliga inlägg finns även att beskåda i form av gästbloggning på dessa eminenta bloggar.

Feed me a stray cat

Tojjan

Att ha en uppfostrad 1-åring. Eller en odräglig 2-åring.

Så var det dags för lek med yrvädrena på Öppna Förskolan igen.

Idag var det Lera-dag. Alla ungar fick skapa konstverk att ta med hem. Småknoddarna satt och klämde och masserade för glatta livet. Lyckligtvis hade förskoleläraren bara tagit fram lera i den vackra färgen brunt. Det låg alltså 10 oformliga bruna högar på tork i fönstret. Vi råkade visst glömma vår korv där, kom jag på först nu. Vad synd.

Så var det mellanmåls-dags, och jag sprang omkring med en bebis hängandes i tutten, och försökte servera 2-åringen yoghurt. Råkade klämma ut halva burken på golvet. Dottern såg nog det hektiska i situationen, och satte sig själv med det resterande av sin yoghurt och åt.

Som vanligt fanns roliga Bajspappa Rockstjärna på plats, och han kommenterade scenariot:

”Vad…uppfostrad hon är.”

Han måste ha missat alla svordomar och all rejvdans.

Att hon är nästan ett år äldre än de flesta andra barnen där tänkte han nog inte heller på. För det vet ju alla, att alla barn börjar på dagis när de är 1 år. Det är kanske lite underligt att min dotter pratar så mycket mer  jämfört med de andra barnen, att hon är ett huvud längre, och svär lite mer som sagt. Det är kanske också lite underligt att hon står och kräver 89 kr i kassan, när de andra 1-åringarna står och gnager på plast-potatisarna. Men hon är nog 1 år hon också, jajamän.

Hans egen bokstavligen osnutna avkomma fick sig också en genomtänkt kommentar, efter en bra stunds rosslande och slemmande.

”Men du skulle ju inte hosta mer kom vi ju överens om förut.”

Jag hoppas han var ironisk. Eller inte, för vilken 1-åring förstår ironi?

”Men vad ouppfostrat av dig, Bajspappan. Du skulle ju inte ta med dig slemmiga sjuka barn kom vi ju överens om förut”.

Formkusk på vinterbana.

Det känns som att valla får, när man är ute och går med ett gäng barn. Man föser dem åt rätt håll, och en pinne hade säkert varit till god hjälp.

Eller så är de kanske mer som travhästar. De får gärna trava framåt i samlad skock på långdistansen, utan att någon galopperar iväg eller sackar efter. Autostart utanför dörren, föräldrarna går i bakspår. Diskning vid galopp längre bort än 150 meter, eller för trängning i ledet. Man får passa sig så man inte får sparkar eller blir biten vid närkontakt.

Att åka sulky skulle ju vara jätteskönt på promenaden. Vi skaffa ett gäng föl till så de orkar dra mamma och pappa.

”I folkmun menas att bra uppfostran är detsamma som att ha lyckats fostra i enlighet med rådande samhällsetik.”

Vår katt heter Tuff. Ödets ironi, han är verkligen allt annat än tuff, han vågar knappt gå utanför dörren. När han smet ut häromdagen var det för att lägga sig på ett trappsteg i porten och gosa. 2-åringen älskar den här mesiga katten. Det första hon gör när hon kommer hem är att leta upp den stackaren för att krama livet ur honom.

Nyligen hälsade hon på honom på ett nytt sätt när vi kom innanför dörren;

”Hej Tuff Kattjävel!”

Och så satte hon sig på knä och kramade honom som hon brukar.

Helt ärligt tycker jag fortfarande inte att vi svär så mycket hemma. Men jag antar att hon inte lärde sig den kommentaren på Ica direkt.

Hon kallar alla främlingar av det manliga könet som inte är barn för ”Gubbe”. Jag är glad att hon inte sätter ihop och kombinerar ord så bra själv ännu, det blir inte lika roligt den dagen hon hälsar på dem med samma fras.

Korv som corv.

Vi stod i en butik och pratade med en försäljare. Stämningen var på topp, och det hade skojats en hel del. Varan vi eftersökte fanns inte i butiken för tillfället. Så börjas det…

”Du får köra till lagret och hämta den helt enkelt”, säger min glada make.

”Nja, det skulle ta rätt lång tid, vårt lager ligger nämligen i Danmark”.

”Äh, om jag kör tar det kanske 4 timmar!”

Alltså. 4 timmar från Sthlm till Danmark. Här sjunker jag sakta genom den tjocka mattan som plötsligt känns bottenlös. Jag börjar titta frågande på mitt sällskap, helt oförståendes över samtalets utveckling. Föga anade jag vad som komma skulle…

”Så kan vi svänga förbi farsan, och ta hans bil, så går det ännu fortare”, fortsätter maken.

”Och det är en CORVETTE”, flikar makens lilla mini-me-syskon snabbt in.

Nu har jag sjunkit till botten av kvicksands-mattan och ligger livlös på golvet.  Jag hade ingen aning om att samma penisförlängare fungerade för flera generationer. Jag kanske skulle införskaffa en själv, utifall att det skulle visa sig att min son har vissa tillkortakommanden.

Antagligen en lycklig kille, på många sätt och vis…

Ett sanningens ord.

Jag håller på och grejar med någonting i köket, och det går inte riktigt som jag vill.

-Skit också, väser jag för mig själv (vad jag tror).

-Vad sa DU då, mamma?! frågar 2-åringen direkt.

-Nej, ehum, jag sa… ingenting…

-Du sa: SKIIIIIIT OCKSÅ.

Hon är bara 2 år och driver redan med mig. Jag ser framför mig hur hon på allt värre sätt kommer använda mina ord emot mig, sätta dit mig, stävja eller håna mig. Hon är smart. Skit också.

Tjacka käk.

”Vi erbjuder Dig att handla kungligt i Sveriges fräschaste livsmedelsbutik, med ett brett matinspirerande och prisvärt sortiment. Fast antagligen kommer du bara irra omkring i panik och komma hem helsvettig och med hälften av varorna du hade tänkt köpa. Men det beror i alla fall inte på vår service.”

När vi ska storhandla fastnar maken alltid vid städavdelningen. Han irrar och stirrar, funderar och klämmer på diverse sprayer, burkar och förpackningar vid varje hylla, tills jag får krupp och vill kasta mig på golvet i spasmer. Men golvet är ju fullt av 2-åring som redan ligger där och sprattlar.

Till slut går vi vidare. Jag väljer snabbt en ny tandborste. Maken står kvar där också, i säkert 10 minuter. Sedan kommer han springande efter mig.

”Men är du säker på att du inte vill ha den här istället..?”

Ja eller nej eller vad fan NU går vi!

Vid kassan gör maken, 2-åringen och bebisen någonting mystiskt som slutar med att bebisen får en spark i huvudet och gallskriker. Som att det inte räcker med all uppackning, nedpackning och betalning.

Vi bestämmer då att jag ska vara inne och trösta barnen, medan maken lastar allt i bilen. 2-åringen har vi tänkt muta med en kaka eller ett kex. Maken går till fiket för att handla, och kommer tillbaka med en dammsugare. Verkligen ett utmärkt val när det gäller att muta ett barn lite snabbt….

2-åringen skalar snabbt bort den gröna marsipanen och kastar iväg innehållet över bordet som nu alltså ser ut som en flygande bajskorv. Jag undrar lite vad fikets personal som betraktar oss på avstånd tror.

Vi storhandlar en gång i månaden. Inte så underligt egentligen.

”Nöjda kunder kommer tillbaka! (och missnöjda med, för mat måste ju alla ha..)”