Jag tog i alla fall mina förkylda barn och proppade ned båda två i en vanlig sittvagn för en snabb tur till affären. Den ena springer ju, den andra kan gå, och så tar ju vagnen ingen plats på bussen heller. Lite trångt men MYSIGT.

När vi står och väntar på bussen börjar 3-åringen hosta allt mer och mer, och precis när bussen rullar in så placerar hon en enorm slem-kaskad över hela 1-åringens rygg. Åh vad MYSIGT att dela vagn, tänkte nog lillebror.

3-åringen hänger sig över ”relingen” som en sjösjuk. Lillebror som satt framför höll ett hårt tag om vagnen och stirrade rakt framåt mot horisonten. Det var bara att styra kajutan hemåt igen.

(Och om ni går i Segeltorp den närmaste tiden; det är INTE gigantiska snigelspår längs vägarna. Ifall nån undrade.)

”Kom hem till mig, så ska jag visa en fiiiiiin sak”,

säger den ena lillkillen, och snabbt visslar de iväg runt hörnan.

Vi får passa oss. Helt plötsligt har väl tiden runnit iväg igen, och då känns den där kommentaren kanske inte lika ok längre.

-”Bär mig!”

-”Varför då?”

-”Tråkigt att gå.”

Den ska jag nog testa när jag och maken går på promenad. Fast då kommer vi kanske inte så långt som vi har tänkt. Om vi nu kommer nånstans alls.

Mamma-fällan.

Jag får mina utbrott över de minsta och vanligaste situationerna.  T ex när jag plockar leksaker i barnens rum. Usch, vad klassiskt, det här får minsann någon annan göra! Och så kommenderar jag ilsket maken till tjänstgöring som den obarmhärtiga och barska befälhavaren jag kan vara.

Eller en sån liten bagatellartad småsak som hårvård. Som tur är, så har vår dotter mycket kort hår än så länge. Det betyder att maken har något år på sig att lära sig göra  flätor och sätta upp hår i tofsar. Jag kan tänka mig att det kan bli en sak jag kommer vara lite allergisk mot. Bara för att jag kan.

Det är många som anser att den som är föräldraledig (läs: mamman) ska stå för all matlagning, städning och allt annat som förekommer i ett hushåll. Och så kommer lekpappan hem till sitt välstädade hem med maten färdig på spisen, slänger upp lite tjoande skrattande barn i luften, hoppar lite i sängen, och så är allt frid och fröjd. Men när ska mamman få hoppa i sängarna då?

Nä, maken får allt fläta lite hår och plocka leksaker. Jag ska hoppa i sängarna.

Efter all möda med påklädning av 4 sockor, 6 vantar, 3 mössor, 2 overaller, ett par stövlar, ett par kängor, en dunjacka och en halskrage  så kunde jag bara inte gå hem igen. Vi bestämde oss för att våldgästa en annan förskola en busstur bort. Sagt och gjort. Vi stormade in, mitt i ett hav av pappor. Tydligen finns det en jättedrös pappalediga som vill umgås på en helt egen dag.

Vi gjorde vårt bästa för att smälta in. Det var svårt.

Jag skulle nog ha gissat att en pappagrupp bestod av mjuka män i plyschbyxor som sitter i skräddarställning. Precis så var det, fast nuförtiden har alla papporna jeans, v-ringade tröjor och glasögon, men de sitter fortfarande i skräddarställning.

Plötsligt var det dags för sångstund. Skräddar-papporna hade utan att resa sig  format en ring, och sjöng barnvisor med basröst. De sjöng Rocke rocke spindel, och Bussen åker runt. Såklart. Man är ju rätt häftig även om man är pappa i skräddarställning.

När det skulle lekas placerades ett barn i en gåvagn, som ”party-trick”. Ungen kan ju inte köra vagnen som en barnvagn heller. Ska man leka med en vagn så får man väl göra det lite coolt och farligt.

Jag undrar på vilka partyn man använder sig av gåvagnar? Kanske de riktigt vilda festerna. Då kan man ju hasa på knä bakom vagnen och hålla i sig om man känner sig ostadig. Och skulle man kräkas så landar det ju praktiskt i lådan framför en. Fast det skulle kanske inte kännas så praktiskt längre om det råkade sitta ett barn där.

Ett barn hittade en kran, och det spolades hejvilt. En pappa stod brevid och muttrade.

”Det där kallas miljöförstöring. Fast det kanske är bättre än att ha LCD-tvn på standby hela dagen.”

Jag är tveksam till att alla som inte har tvn på, sitter och tittar på en rinnande kran istället. Men vad vet jag, det kanske är en jättebra idé.

Nu har barnen vaknat här, så vi har lite kranar som vi måste spola med. För tvn är ju avstängd.

Det är nog bara bebisar som kommer undan med sådana handlingar, tyvärr.

Vilken tur att vi inte använder gamla testamentet som vägledning i vår uppfostran. Öga för öga och tand för tand hade nog lett till att jag inte hade haft några barn kvar. Och hade jag vänt andra sidan till, ja då hade jag nog inte haft nåt öga kvar alls istället.

”Vill du leka med mig?”

”Javisst.”

”Vill du leka… i duschen med mig?”

”Eh… nej…”

Alla dessa normer. Det är kanske inte så lätt att veta att man inte kan hoppa in i duschen med middagsgästerna hursomhelst.

- ”40 g eller 60 g?”

- ”Ehm… ehm…ehm… den som är vanligast?”

- ”Båda är vanliga”.

- ”Ge mig en sån då!” Jag pekar argt mot en korv.

Vad är det som står på? Snart får man väl välja vems brosk som malts ned också. Grisen Agda såg alltid smidig och fin ut, jag tar en 60 g Agda-korv.  Med skånsk-fransk-dijon-johnys-senap, i fördelning 40, 30, 15, samt 15%. Släng på en liten liten sträng osötad ekologisk odlad-med-kärlek kravmärkt ketchup också. Grovt fiberrikt nyckelhålsmärkt fullkornsbröd, tack. Om du har.

Informationssamhälle i all ära. Nåt roligt kan jag väl få ha. Som en vanlig korv-jävel i all hast.

Nu är jag ju för tillfället rätt isolerad från världens riktiga problem, så jag får helt enkelt ta ut min irritation på det jag sysselsätter mig med just nu. Och nu vill jag alltså skälla lite på barnprogram och tecknade filmer.

Knatte, Fnatte och Tjatte t ex. På amerikanska heter de ju Huey, Louie och Dewey, dvs riktiga namn. Typ Lasse, Hasse och Brasse alltså. Men vad är Tjatte för ett namn? Och Donald Duck och Daisy Duck klingar ju så fint med samma begynnelsebokstäver. Men det struntade vi visst i här.

Och så har vi missförståndet med Bambi. Walt Disney-filmen Bambi är baserad på en tysk saga. I USA trodde man inte någon visste vad ett rådjur var, så man gjorde om huvudersonen, rådjuret Bambi, till en vitsvanshjort i filmen. Och i Sverige tjatar alla om att Bambi inte alls är ett rådjur. Men det var han ju visst, från början. Så knip igen om det nu.

Såja. Nu känns det lite bättre igen.

För övrigt är Oliver & Gänget, baserad på Oliver Twist, nog den bästa disneyfilmen som har gjorts. Charles Dickens hade säkert skämts ögonen ur sig (det vår 2,5 åring hittils har uppfattat av den filmen är: ”många hundar”), men den är faktiskt riktigt bra jämfört med andra barnfilmer. Det är ju ett under bara att karaktärerna fortfarande heter Oliver, Mr Fagin och Mr Sikes, även i den svenska versionen.

Man kan skymta företagsnamn i början av filmen, som Sony, Ryder, Coca-cola, och Usa Today i bakgrunden, och i förgrunden en gammal boombox och klassiska 80-tals sneakers. Ett ovanligt upplägg för tecknad film, och det räckte för att vi skulle bli sålda.

Ja ja, jag vet. Reklam i barnfilm. Men The Walt Disney Company ett enormt företag med verksamhet inom medie-, rekreations- och underhållningsbranschen. De producerar luxuösa musikalkomedier, nu med hjälp av en ny generation animatörer som lyckas tilltala en enormt stor publik. Det är ju egentligen bara underligt att inte andra företagsjättar bakas in oftare och hjälper till med indoktrineringen i Disneys produktioner.

Nu tappade jag ju tråden helt. Jag skulle ju bara vara lite arg. Men som Tage Danielsson en gång skrev: ”Om man inte kan hitta på något eget att skriva så kan man ju alltid bli recensent.”

Ur soundtracket:

”Whoo, whoo, whoo, whoo, whoo
I’m streetwise
I can improvise
Whoo, whoo, whoo, whoo, whoo
I’m streetsmart
I’ve got New York City heart

Why should I worry?
Why should I care?
I may not have a dime
But I got street savoire faire
Why should I worry?
Why should I care?
It’s just bebopulation
And I got street saviore faire”

Det är ju precis vad jag önskar mina barn. Inte rikedom. Men lite street saviore faire skulle fan inte skada.

Jag får sitta på bussen med en skrattande bebis i famnen, och ett knasigt glatt barn intill mig, och leende människor ser på oss och gläds tillsammans med oss.

Jag får ligga på soffan och lapa isglass (eller iskall som dottern säger, glass-delen är omöjlig att få till) och titta på tecknade filmer.

Jag får dra en hög glada barn i pulkan, och de skriker ”Wiii-hoooo” trots det inte finns någon backe inom synhåll.

Jag får känna tunna små armar som håller om min hals.

Men ibland är det lite svårt att komma ihåg om kvällarna, när jag ligger utpumpad i soffan, förlamad i kroppen och kraftlös i själen.

Jag är lite trött nu ser ni, och har tagit en liten paus, men bara för att kunna komma tillbaka med förnyad styrka. Samma tid, samma kanal. En annan dag.

*vinkar från soffan*