Det finns en fälla jag är hysteriskt rädd för. Jag får stirra min farhåga och förskräckelse i vitögat varje dag i min vardag.
Mamma-fällan.
Jag får mina utbrott över de minsta och vanligaste situationerna. T ex när jag plockar leksaker i barnens rum. Usch, vad klassiskt, det här får minsann någon annan göra! Och så kommenderar jag ilsket maken till tjänstgöring som den obarmhärtiga och barska befälhavaren jag kan vara.
Eller en sån liten bagatellartad småsak som hårvård. Som tur är, så har vår dotter mycket kort hår än så länge. Det betyder att maken har något år på sig att lära sig göra flätor och sätta upp hår i tofsar. Jag kan tänka mig att det kan bli en sak jag kommer vara lite allergisk mot. Bara för att jag kan.
Det är många som anser att den som är föräldraledig (läs: mamman) ska stå för all matlagning, städning och allt annat som förekommer i ett hushåll. Och så kommer lekpappan hem till sitt välstädade hem med maten färdig på spisen, slänger upp lite tjoande skrattande barn i luften, hoppar lite i sängen, och så är allt frid och fröjd. Men när ska mamman få hoppa i sängarna då?
Nä, maken får allt fläta lite hår och plocka leksaker. Jag ska hoppa i sängarna.
Helt rätt! Detta är ett ämne som jag tror de allra flesta diskuterar, om och om igen. Vi har ingen patenterad lösning, men jag har väl kommit så långt i insikten om att tid är pengar, och att mannen efter en dag i logistikträsket inte pallar att ordna logistiken hemma. Iaf inte varje dag. Vår lösning har blivit en jämkning. Fast oss emellan, det äärju jag som lagt upp arbetet, så nog hinner jag allt som oftast hopap i sängarna…hehe…
//Tojjan
Jag ser absolut din poäng! Såhär utan någon erfarenhet av detta så kan jag ju tycka att lekpappan borde lämnas åtminstone några små underhållsuppgifter att brottas med efter sin hemkomst. Däremot känns det väl som att man som föräldraledig inte har mycket annat att tänka på än just sådana sysslor. För stunden alltså. Kan det inte vara så att man helt enkelt bara är less och irriterad över att behöva göra allt detta, men att man kanske får finna sig i att det faktiskt är så som arbetsfördelningen ser ut för tillfället. Sen kan man ju turas om att vara föräldraledig också, och totalt skifta uppgifter.
Ja så tror jag.
Joel – Givevis blir det så att det är den som är hemma som för göra mest – under just denna relativt korta period. Det är det där ”allt” jag har svårt för, och att det är vissa sysslor som alltid tillfaller den ena personen.
Vi har delat föräldraledigheten rakt av på det äldsta barnet, och kommer göra likadant även denna gång. Så jag vet ju hur det är att jobba och ha en föräldraledig person där hemma. Och jag gjorde definitivt hushållssysslor då med.
Men det är väldigt få i vår umgängeskrets som gjort som vi.
Sedan är jag som sagt rädd för det klassiska. Om jag hela dagarna gör det som mammor gjort hela dagarna sedan urminnes tider, ja då känner man sig inte så originell.
Tojjan – Javisst, varje familj får ju finna sin egen lösning! Jag tror bara inte att så många innerst inne känner sig nöjda med pappa-jobbar och mamma-städar, i längden! Här har vi ordningsmänniskor helt enkelt fått dra ned på principerna, och väljer numera att blunda för en del stök. Det är ju också en rätt bra metod för att få allt att gå runt.
Det sista du skriver är huvudet på spiken för mig. Jag blir kli-ig i kroppen när det är ”kaos” och städar, diskar, plockar fort-fort undan det. Sambon har en sundare relation till ”kaos” och kan inte alltid fatta varför det måste diskas direkt efter maten, dammsugas varannan dag etc. Jag jobbar stenhårt på att tagga ner ordningssinnet men ibland är det svårt.
Förstår vad du menar med att kvinnor i alla tider plockat och mannen jobbat…att det varit en skev fördelning. Men utgår jag från mig själv, kan jag se att i vårt fall har jag sällan låtit sambon fejja och dona. Hm. Paradoxalt. Jag vill ha hjälp, men ändå inte…
Blir jätteglad av att ni delat lika på f-ledighet. Jag tror inte att jag är en bättre förälder bara för att jag är kvinna. och en hemmapappa kan ge barnen exakt lika bra grund som jag. Men städet…tja…man kan ju inte få allt…
Vi ska försöka vara hemma tillsammans, OM vi får barn nr 3, och snålar så långt det är möjligt på dagarna just nu. Jag stannar då hemma på treans dagar, pappa fortsätter på tvåans. Ettan är tio år och i skolan, så där behöver vi inte rodda så mycket.
Jag kan roas i förskott om hur det kommer att bli när jag, två barn + ett och sambon ska valsa runt här hemma och hjälpas åt med allt…Herrejösses. Då lär det väl bli kaos, men det kaoset ska jag ta, för jag tror att vi kommer att ha maxat kul.
Ursäkta att jag bredde ut mig, men det var ett ämne som jag triggades igång på. : /
//Kramen.
Jag tycker att det känns orättvist redan som det är nu utan några barn. Därför bävar jag inför den dagen jag får barn. Hur skruvar man ner ordningssinnet? Jag är inte helt övertygad att jag kan leva i kaos.
Limpan – Egentligen kanske man inte skruvar ned ordningssinnet, men väljer att leva ut aggressionerna över hur det ser ut, på insidan istället? Ja så måste det vara…
Ajdå, blir man en sån dära bitterfitta?
Limpan – Haha! Nja. Bitterfittorna har nog aggressionerna på utsidan, skulle jag vilja påstå…