Allt är faktiskt inte så hemskt. Inte så hemskt alls.
Jag får sitta på bussen med en skrattande bebis i famnen, och ett knasigt glatt barn intill mig, och leende människor ser på oss och gläds tillsammans med oss.
Jag får ligga på soffan och lapa isglass (eller iskall som dottern säger, glass-delen är omöjlig att få till) och titta på tecknade filmer.
Jag får dra en hög glada barn i pulkan, och de skriker ”Wiii-hoooo” trots det inte finns någon backe inom synhåll.
Jag får känna tunna små armar som håller om min hals.
Men ibland är det lite svårt att komma ihåg om kvällarna, när jag ligger utpumpad i soffan, förlamad i kroppen och kraftlös i själen.
Jag är lite trött nu ser ni, och har tagit en liten paus, men bara för att kunna komma tillbaka med förnyad styrka. Samma tid, samma kanal. En annan dag.
*vinkar från soffan*
Lapa du på dina glassar och låt dig bli omsluten av de små goa armarna! Vi väntar kvar här på dig. Alla behöver ladda batterierna då och då. Nu är det din tur att bara vara och bara andas.
Kram!!
Stanna upp och njuuuutttttt!!!!!!
Snart är dom stora och luktar svett.haha
Fick lite ångest när jag läste för min dotter fyller 10 år om
två veckor..
gah,vad tiden går!
Kanske dax för en sladdis…..
//Virpi
Ja herregud, kan som sagt inte bara vara guld och gröna ängar att dras med de där små. Fast de flesta verkar tycka att det är mödan värt.
Det där med bloggpaus känner jag också att jag sakta men säkert går mot. Helgerna brukar jag åtminstone hålla fria. Välkommen tillbaks ska du vara när tiden är inne.