Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd.

Vår 2,5-åring kan inte läsa. Med ett enda undantag.

Följande ord kan hon alltså läsa, och förknippar det direkt med vad vi brukar göra på det stället;

”Ikea, äta köttbullar!

Vi har faktiskt inte speciellt många Ikea-möbler hemma, men vi bor på gångavstånd från en av butikerna, och vi har inmundigat alldeles för många av deras kobollar. Billig och god mat som är perfekt för barn i glufsa-kasta-ösa-skyffla-åldern.

Igår var det dags igen. Vi behövde lite glödlampor, och bestämde oss för att äta lunch där. Det går alltid smidigt i restaurangen, det är aldrig långa köer och det mesta av maten är redan färdig. Restaurangen hade precis öppnat när vi i sakta gemak strosade mot kassan. Helt plötsligt blir vi prejade, en helgalen småbarnsmorsa kör halvt över oss och springer mot kassan och klämmer sig in framför oss.

Vad är problemet, tror du inte den gigantiska köttbullshögen räcker till dig när vi tagit dotterns portion, dvs ca 5 köttbullar? När vi droppat den sista lingonsylten på golvet, hällt ut mjölken över maten, och med nöd och näppe låtit bli att kasta potatisarna på trängar-kärringen, så skulle vi leta upp det lilla vi skulle ha och bege oss hemåt.

Ikes vision är att ge oss ”En bättre vardag.” De kanske borde göra ett tillägg: ”En bättre vardag, dvs alla andra vardagar som du inte är här. Den här kan vi inte göra något åt.”

Minsta lilla shopping på Ikea frammanar svett, ångest och klimakterie-febertoppar hos samtliga i vår familj i alla fall. Alla kläder stramar och sitter åt, orken rinner ur kroppen, och helt plötsligt minns man EXAKT hur det känns att vara 6 år och gå med mamma i tråkiga klädbutiker i vad som kändes som en hel dag. Vi får ikea-ångesten på en gång, jag förstår inte hur någon orkar handla där.

Nu är det gjort. Nu dröjer det kanske ett tag till innan vi blir sugna på ångest-köttbullar.