Att ha en uppfostrad 1-åring. Eller en odräglig 2-åring.

Så var det dags för lek med yrvädrena på Öppna Förskolan igen.

Idag var det Lera-dag. Alla ungar fick skapa konstverk att ta med hem. Småknoddarna satt och klämde och masserade för glatta livet. Lyckligtvis hade förskoleläraren bara tagit fram lera i den vackra färgen brunt. Det låg alltså 10 oformliga bruna högar på tork i fönstret. Vi råkade visst glömma vår korv där, kom jag på först nu. Vad synd.

Så var det mellanmåls-dags, och jag sprang omkring med en bebis hängandes i tutten, och försökte servera 2-åringen yoghurt. Råkade klämma ut halva burken på golvet. Dottern såg nog det hektiska i situationen, och satte sig själv med det resterande av sin yoghurt och åt.

Som vanligt fanns roliga Bajspappa Rockstjärna på plats, och han kommenterade scenariot:

”Vad…uppfostrad hon är.”

Han måste ha missat alla svordomar och all rejvdans.

Att hon är nästan ett år äldre än de flesta andra barnen där tänkte han nog inte heller på. För det vet ju alla, att alla barn börjar på dagis när de är 1 år. Det är kanske lite underligt att min dotter pratar så mycket mer  jämfört med de andra barnen, att hon är ett huvud längre, och svär lite mer som sagt. Det är kanske också lite underligt att hon står och kräver 89 kr i kassan, när de andra 1-åringarna står och gnager på plast-potatisarna. Men hon är nog 1 år hon också, jajamän.

Hans egen bokstavligen osnutna avkomma fick sig också en genomtänkt kommentar, efter en bra stunds rosslande och slemmande.

”Men du skulle ju inte hosta mer kom vi ju överens om förut.”

Jag hoppas han var ironisk. Eller inte, för vilken 1-åring förstår ironi?

”Men vad ouppfostrat av dig, Bajspappan. Du skulle ju inte ta med dig slemmiga sjuka barn kom vi ju överens om förut”.