Inte brevid de hysteriska tonårstjejerna som extremt tuggummituggande och fnittrande tjattrar om vem som är tillsammans med vem i alldeles för hög decibel, ivrigt klunkandes stinkande skogsbärscider.
Inte brevid de parfymstinkande kaxiga förortskillarna vars hår dryper av gelé, de med långa ben och gigantiska fötter som hänger över alla säten och kanter, och med musikmobiler som man bara hör diskanten av trots full volym (bad sound kills good music.)
Inte brevid fullgubben som sitter och småkräks och sväljer sin spya, om och om igen, så skummet yr om munnen som på en rabiessmittad råtta.
Men där borta, mellan den blyga bleka svårtmålade 14-åriga emotjejen med tuperat svinto-hår, och tanten med dragväska, beige kappa och ihopknipt mun, där kanske. Om jag har ipoden och hyfsat ljudisolerade hörlurar med mig. Och en bok. Fast då måste jag även sitta nära dörrarna, så jag snabbt kommer ut, för jag kommer garanterat glömma att gå av i tid där jag sitter isolerad i min lilla bubbla.
Eller så tar jag bara med mig mina två barn. Är det inte den ena som tjuter öronbedövande så är det den andra. Näsor ska torkas, jackor ska rättas till, leksaker ska plockas upp. Svetten dryper och jag hinner knappast lägga märke till mina medpassagerare. Möjligtvis de som stirrar irriterat på mitt lilla ekipage då. Men fan de som som stör sig på MINA små gullungar. De ska jag beama sönder med inbillade laserstrålar.
(och jag som alltid varit så säker på att det var alla de andra det var fel på.)
Var glad att du har de små att tänka på, så slipper du se alla äckel runt omkring dig
Om kom ihåg att inga barnskrik e jobbiga efter min skräckfärd på pendeln…e fortf chockskadad av vrålet