Viktigt steg i barns utveckling – utnyttjande.

-”Bär mig!”

-”Varför då?”

-”Tråkigt att gå.”

Den ska jag nog testa när jag och maken går på promenad. Fast då kommer vi kanske inte så långt som vi har tänkt. Om vi nu kommer nånstans alls.

Mammafällan.

Det finns en fälla jag är hysteriskt rädd för. Jag får stirra min farhåga och förskräckelse i vitögat varje dag i min vardag.

Mamma-fällan.

Jag får mina utbrott över de minsta och vanligaste situationerna.  T ex när jag plockar leksaker i barnens rum. Usch, vad klassiskt, det här får minsann någon annan göra! Och så kommenderar jag ilsket maken till tjänstgöring som den obarmhärtiga och barska befälhavaren jag kan vara.

Eller en sån liten bagatellartad småsak som hårvård. Som tur är, så har vår dotter mycket kort hår än så länge. Det betyder att maken har något år på sig att lära sig göra  flätor och sätta upp hår i tofsar. Jag kan tänka mig att det kan bli en sak jag kommer vara lite allergisk mot. Bara för att jag kan.

Det är många som anser att den som är föräldraledig (läs: mamman) ska stå för all matlagning, städning och allt annat som förekommer i ett hushåll. Och så kommer lekpappan hem till sitt välstädade hem med maten färdig på spisen, slänger upp lite tjoande skrattande barn i luften, hoppar lite i sängen, och så är allt frid och fröjd. Men när ska mamman få hoppa i sängarna då?

Nä, maken får allt fläta lite hår och plocka leksaker. Jag ska hoppa i sängarna.

Om man ändå vore pappa.

Idag när jag hade pulsat i djup snö med två påbyltade ungar, för att komma till öppna förskolan, så visade det sig att det var stängt pga sjukdom.

Efter all möda med påklädning av 4 sockor, 6 vantar, 3 mössor, 2 overaller, ett par stövlar, ett par kängor, en dunjacka och en halskrage  så kunde jag bara inte gå hem igen. Vi bestämde oss för att våldgästa en annan förskola en busstur bort. Sagt och gjort. Vi stormade in, mitt i ett hav av pappor. Tydligen finns det en jättedrös pappalediga som vill umgås på en helt egen dag.

Vi gjorde vårt bästa för att smälta in. Det var svårt.

Jag skulle nog ha gissat att en pappagrupp bestod av mjuka män i plyschbyxor som sitter i skräddarställning. Precis så var det, fast nuförtiden har alla papporna jeans, v-ringade tröjor och glasögon, men de sitter fortfarande i skräddarställning.

Plötsligt var det dags för sångstund. Skräddar-papporna hade utan att resa sig  format en ring, och sjöng barnvisor med basröst. De sjöng Rocke rocke spindel, och Bussen åker runt. Såklart. Man är ju rätt häftig även om man är pappa i skräddarställning.

När det skulle lekas placerades ett barn i en gåvagn, som “party-trick”. Ungen kan ju inte köra vagnen som en barnvagn heller. Ska man leka med en vagn så får man väl göra det lite coolt och farligt.

Jag undrar på vilka partyn man använder sig av gåvagnar? Kanske de riktigt vilda festerna. Då kan man ju hasa på knä bakom vagnen och hålla i sig om man känner sig ostadig. Och skulle man kräkas så landar det ju praktiskt i lådan framför en. Fast det skulle kanske inte kännas så praktiskt längre om det råkade sitta ett barn där.

Ett barn hittade en kran, och det spolades hejvilt. En pappa stod brevid och muttrade.

“Det där kallas miljöförstöring. Fast det kanske är bättre än att ha LCD-tvn på standby hela dagen.”

Jag är tveksam till att alla som inte har tvn på, sitter och tittar på en rinnande kran istället. Men vad vet jag, det kanske är en jättebra idé.

Nu har barnen vaknat här, så vi har lite kranar som vi måste spola med. För tvn är ju avstängd.

2 sekunders misshandel.

Att bara luta sig framåt, rycka tag i en näsa och suga in den i munnen, trycka in ett finger hårt  i ögat, rycka av en hårtuss med den andra handen och samtidigt lägga av en fet sur rap rakt i ansiktet på någon.

Det är nog bara bebisar som kommer undan med sådana handlingar, tyvärr.

Vilken tur att vi inte använder gamla testamentet som vägledning i vår uppfostran. Öga för öga och tand för tand hade nog lett till att jag inte hade haft några barn kvar. Och hade jag vänt andra sidan till, ja då hade jag nog inte haft nåt öga kvar alls istället.

Vett och etikett.

Vi hade grannpojken med familj över hos oss på middag förra veckan. Det var första gången vår 2,5-åring träffade sin kompis pappa, och hon verkade gilla honom med en gång.

“Vill du leka med mig?”

“Javisst.”

“Vill du leka… i duschen med mig?”

“Eh… nej…”

Alla dessa normer. Det är kanske inte så lätt att veta att man inte kan hoppa in i duschen med middagsgästerna hursomhelst.

Får’nt ja en körv, så hoppar jag i älva.

Vi skulle köpa korv häromdagen, och i sedvanlig ordning beställde jag en “grillad”.

- “40 g eller 60 g?”

- “Ehm… ehm…ehm… den som är vanligast?”

- “Båda är vanliga”.

- “Ge mig en sån då!” Jag pekar argt mot en korv.

Vad är det som står på? Snart får man väl välja vems brosk som malts ned också. Grisen Agda såg alltid smidig och fin ut, jag tar en 60 g Agda-korv.  Med skånsk-fransk-dijon-johnys-senap, i fördelning 40, 30, 15, samt 15%. Släng på en liten liten sträng osötad ekologisk odlad-med-kärlek kravmärkt ketchup också. Grovt fiberrikt nyckelhålsmärkt fullkornsbröd, tack. Om du har.

Informationssamhälle i all ära. Nåt roligt kan jag väl få ha. Som en vanlig korv-jävel i all hast.

Disneyfierad.

Jag irriterar mig på så mycket. Jag är som en arg pensionär, som en sur bibliotekarie, som en ettrig terrier.

Nu är jag ju för tillfället rätt isolerad från världens riktiga problem, så jag får helt enkelt ta ut min irritation på det jag sysselsätter mig med just nu. Och nu vill jag alltså skälla lite på barnprogram och tecknade filmer.

Knatte, Fnatte och Tjatte t ex. På amerikanska heter de ju Huey, Louie och Dewey, dvs riktiga namn. Typ Lasse, Hasse och Brasse alltså. Men vad är Tjatte för ett namn? Och Donald Duck och Daisy Duck klingar ju så fint med samma begynnelsebokstäver. Men det struntade vi visst i här.

Och så har vi missförståndet med Bambi. Walt Disney-filmen Bambi är baserad på en tysk saga. I USA trodde man inte någon visste vad ett rådjur var, så man gjorde om huvudersonen, rådjuret Bambi, till en vitsvanshjort i filmen. Och i Sverige tjatar alla om att Bambi inte alls är ett rådjur. Men det var han ju visst, från början. Så knip igen om det nu.

Såja. Nu känns det lite bättre igen.

För övrigt är Oliver & Gänget, baserad på Oliver Twist, nog den bästa disneyfilmen som har gjorts. Charles Dickens hade säkert skämts ögonen ur sig (det vår 2,5 åring hittils har uppfattat av den filmen är: “många hundar”), men den är faktiskt riktigt bra jämfört med andra barnfilmer. Det är ju ett under bara att karaktärerna fortfarande heter Oliver, Mr Fagin och Mr Sikes, även i den svenska versionen.

Man kan skymta företagsnamn i början av filmen, som Sony, Ryder, Coca-cola, och Usa Today i bakgrunden, och i förgrunden en gammal boombox och klassiska 80-tals sneakers. Ett ovanligt upplägg för tecknad film, och det räckte för att vi skulle bli sålda.

Ja ja, jag vet. Reklam i barnfilm. Men The Walt Disney Company ett enormt företag med verksamhet inom medie-, rekreations- och underhållningsbranschen. De producerar luxuösa musikalkomedier, nu med hjälp av en ny generation animatörer som lyckas tilltala en enormt stor publik. Det är ju egentligen bara underligt att inte andra företagsjättar bakas in oftare och hjälper till med indoktrineringen i Disneys produktioner.

Nu tappade jag ju tråden helt. Jag skulle ju bara vara lite arg. Men som Tage Danielsson en gång skrev: ”Om man inte kan hitta på något eget att skriva så kan man ju alltid bli recensent.”

Ur soundtracket:

“Whoo, whoo, whoo, whoo, whoo
I’m streetwise
I can improvise
Whoo, whoo, whoo, whoo, whoo
I’m streetsmart
I’ve got New York City heart

Why should I worry?
Why should I care?
I may not have a dime
But I got street savoire faire
Why should I worry?
Why should I care?
It’s just bebopulation
And I got street saviore faire”

Det är ju precis vad jag önskar mina barn. Inte rikedom. Men lite street saviore faire skulle fan inte skada.

Allt är inte så hemskt.

Allt är faktiskt inte så hemskt. Inte så hemskt alls.

Jag får sitta på bussen med en skrattande bebis i famnen, och ett knasigt glatt barn intill mig, och leende människor ser på oss och gläds tillsammans med oss.

Jag får ligga på soffan och lapa isglass (eller iskall som dottern säger, glass-delen är omöjlig att få till) och titta på tecknade filmer.

Jag får dra en hög glada barn i pulkan, och de skriker “Wiii-hoooo” trots det inte finns någon backe inom synhåll.

Jag får känna tunna små armar som håller om min hals.

Men ibland är det lite svårt att komma ihåg om kvällarna, när jag ligger utpumpad i soffan, förlamad i kroppen och kraftlös i själen.

Jag är lite trött nu ser ni, och har tagit en liten paus, men bara för att kunna komma tillbaka med förnyad styrka. Samma tid, samma kanal. En annan dag.

*vinkar från soffan*

Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd.

Vår 2,5-åring kan inte läsa. Med ett enda undantag.

Följande ord kan hon alltså läsa, och förknippar det direkt med vad vi brukar göra på det stället;

“Ikea, äta köttbullar!

Vi har faktiskt inte speciellt många Ikea-möbler hemma, men vi bor på gångavstånd från en av butikerna, och vi har inmundigat alldeles för många av deras kobollar. Billig och god mat som är perfekt för barn i glufsa-kasta-ösa-skyffla-åldern.

Igår var det dags igen. Vi behövde lite glödlampor, och bestämde oss för att äta lunch där. Det går alltid smidigt i restaurangen, det är aldrig långa köer och det mesta av maten är redan färdig. Restaurangen hade precis öppnat när vi i sakta gemak strosade mot kassan. Helt plötsligt blir vi prejade, en helgalen småbarnsmorsa kör halvt över oss och springer mot kassan och klämmer sig in framför oss.

Vad är problemet, tror du inte den gigantiska köttbullshögen räcker till dig när vi tagit dotterns portion, dvs ca 5 köttbullar? När vi droppat den sista lingonsylten på golvet, hällt ut mjölken över maten, och med nöd och näppe låtit bli att kasta potatisarna på trängar-kärringen, så skulle vi leta upp det lilla vi skulle ha och bege oss hemåt.

Ikes vision är att ge oss “En bättre vardag.” De kanske borde göra ett tillägg: “En bättre vardag, dvs alla andra vardagar som du inte är här. Den här kan vi inte göra något åt.”

Minsta lilla shopping på Ikea frammanar svett, ångest och klimakterie-febertoppar hos samtliga i vår familj i alla fall. Alla kläder stramar och sitter åt, orken rinner ur kroppen, och helt plötsligt minns man EXAKT hur det känns att vara 6 år och gå med mamma i tråkiga klädbutiker i vad som kändes som en hel dag. Vi får ikea-ångesten på en gång, jag förstår inte hur någon orkar handla där.

Nu är det gjort. Nu dröjer det kanske ett tag till innan vi blir sugna på ångest-köttbullar.

Att bli utmanad.

Jag har blivit bild-utmanad av Feed me a stray cat.

1. Gå in i din bildmapp.
2. Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
3. Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
4. Bjud in sex nya bloggpersoner att vara med på utmaningen.
5. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade.

I vanliga fall brukar jag skita i bloggutmaningar, men nu blev jag så nyfiken att jag var tvungen att se efter vad det var för bild det skulle ha handlat om. Och när jag ändå är i arkivet och gräver, så kan jag väl lika gärna fullfölja uppdraget.

Bilden i sig var ju skit-trist!

“Göta Källare har funnits sedan 1939 och här har både Stockholmare och tillresta danslystna roat sig, och framför allt dansat, genom åren”.

Bilden är tagen för ca 6 år sedan. Vi brukade gå till en klubb som hölls på Göta Källare med jämna mellanrum, Weekender. Jag har många ångestfyllda bilder därifrån. Ångest av den typen man får av att bara bläddra förbi tv-programmet Färjan på femman. Bartender-Håkan som låtsas leta efter kärlek men som bara vill ligga, och plirar aningen för mycket med ögonen för att vara trovärdig.  Jag har bilder på cigg som bränns, svettigt hår, äckliga drinkar, vip-bås, okända tanter, rök, naket folk, neonlampor, håriga kroppar, helrör samt en bröstvårta (!). Och alldeles för många ögon som plirar på Håkan-vis.

Lyckligtvis stod jag och stampade någonstans på andra sidan kameran på just den här bilden. Pheeeeew!

Följande 6 personer utmanar jag:

Nicole. Tojjan. Kanelen. Joel. Challe. Jonas.

Hoppas ni har något mer spännande i era gömmor.